Och en till...

Kontrast:

Jag blir kastad ur mina rutiner när jag hälsar på någonstans... så det blev det här jag gjorde igår för det mesta:

Idag ska jag ta passbilder, skaffa nytt ID-kort (eftersom det gamla gick ut några månader sedan) och pass (går ut i Februari...).

Färgpennor och deras svårigheter

Problemet med färgpennor är att de ges som ett "lätthanterligt" medium till barn.
Många jag känner yttrar sig ganska elakt om färgpennor och jag är nästan helt säker på varför det är så: Ett barn får en ask fylld med en skala färgpennor och försöker skapa något likt det det har sett - och resultatet blir ganska uselt. Det kan ju i början bero på bristande övning, men många tycker att även i fortsättningen blir det aldrig riktigt som de vill ha det, pga att pigmentet inte hamnar på pappret på ett sätt som ser ut som de vill ha det.
Alla medium har olika uttryck och man kan teckna/måla helt underbara bilder med färgpennor, men det kommer alltid att se ut som om det är gjort med färgpennor. Samt att de faktiskt inte är lätthanterliga alls - man måste absolut veta vad man håller på med. Och det går inte att få en sorts bild som kanske helst skulle ha gjorts med olja/akryl/aquarelle/spritpennor istället.

Att det finns dålig och bra kvalité på alla medium ifrågesätter jag inte, om det knappt finns pigment i färgpennan för att alla utfyllningsämnen var billigare då blir resultatet uselt trots att man hanterar dem bra. Men i allmänhet: "Nåd för färgpennorna."

Resa

Sitter i Js lägenhet och dricker varm ingefärsdricka med kokosmjölk (i brist på annan mjölk, blev väldigt gott dock). Två dagar spenderar vi här innan vi åker vidare.

Både Lila och J sover, dock kan jag höra mummelljud från J bakom mig. Först ska jag och Lila ta syntest och sedan ska vi... se vad annat vi gör - inte riktigt bestämt än.

När jag var tio år gammal så sa ögonläkaren att det var för sent för min långsynthet att växa bort eftersom mina ögonglober hade nått sin slutgiltiga storlek och jag förväntade mig ett liv med glasögon/linser. När jag var fjorton mätte de ögonen igen och mitt synproblem hade försvunnit. Vid nuläget är jag lite fundersam över om mitt syn kanske börjar sämre igen eftersom jag blir äldre - därför syntest.

Synet är inte den enda medicinska konstigheten jag har, underliga saker (för mig, men faktiskt oftast mer för läkarna) har hänt mig många gånger i mitt liv. Jag ska skriva ett längre inlägg om det inom kort.

Tre dagar sedan kände jag mig fortfarande lite halvsjuk och en av våra katter åt del av min frukost när jag skulle göra frukost åt Lila som sått fånge i ett stängt rum med en telefonlur på grund av att hon jobbade.
När jag skulle hämta mackorna ur ugnen rörde jag vid värmaslingorna med högerhanden och plötsligt luktade det intensivt grillad hud i rummet.
Genom dagen blev jag sjukare och funderade på att inte vara med på arrangemanget vi hade på kvällen.
När jag på kvällen skulle köra in i "stora staden" fick jag slut på bensin i "liten liten by" och var tvungen att springa runt i snön och tigga efter bensin hos folket som bor där.
När jag hade lyckats ta mig in och var på arrangemanget blev jag ännu sjukare och skrattade febrigt åt allt som hände och höll fast vid bord varje gång jag stod eftersom jag var så yr.

En underbar dag.

Inställningar...

Jag blev uppmärksammad att det inte gick att kommentera om man inte hade användare på den här sidan. Det är lagat nu! Alla torde kunna kommentera nu.

Presenten

Mindre deprimerande:

Det här är en dekoration till min svärfars gitarrem jag gjorde ett tag sedan, i format och färgat skinn, med ett glasöga. Det känns kul att han kommer att ha med den på konsert.

Sjukt.

Har tillbringat dagen med att spraymåla väggar i mitt rumsprojekt på skolan (dock inte ens kunnat täcka halva av den ytan jag ville), ha konstiga feberdrömmar på soffan i övervåningen och rista i en kopparplåt som jag förhoppningsvis kan provtrycka snart. Vaknade ur feberdrömmarna till ett möte som hölls i rummet bredvid, men det kändes inte så särskilt mycket verkligare.

Jag hade inte planerat att bli sjuk. Halva min vänkrets har mykoplasma och jag hade verkligen bestämt mig för att inte få killerbakterierna. Jag vet fortfarande inte om det är det jag har, men det känns otrevligt bekant från hur mina vänner har det. Projektet på skolan har redan blivit fördröjt alldeles för länge nu, jag vill kunna fortsätta - på onsdag finns det mer sprayfärg...

Och imorgon blir det arrangemang på pubben, så det vill jag inte direkt heller vara sjuk för.

"Hej! Jag ringer från radiotjänsten..."

Just när jag skulle ta en tupplur på grund av bristande sömn natten tidigare ringde min mobiltelefon. Den ringer inte ofta - det finns inte så vansinnigt många som har mitt nummer, och jag är dessutom dåligt på att hålla den vid liv. Det vill säga: Mobilen tillbringer mycket tid i något hörn eller i koma för att jag glömde ladda den.

På displayen stod det "Withheld". Det är vanligtvis sjukhuset eller skolan som ringer när det är så. Men nej... det var Radiotjänsten i Kiruna.

Vi har ingen TV, har inte haft en på flera år på grund av att vi inte såg på den. Även när den fortfarande fanns i huset hade vi inga kabelkanaler eller liknande - vi hade två och en halv kanaler: Ettan gick inte riktigt att få in. Efter vi fick en avgiftsfaktura till, efter tre månader där vi inte ens hade tryckt på knappen bestämde vi oss att sälja TVn.

Det var precis det jag förklarade för personen som ringde. Samt att fråga vad som räknades som TV-mottagare när hon frågad efter dessa. Och det var faktiskt ett ganska trevligt samtal, jag fick faktiskt intrycket att hon till och med trodde på vad jag sa. Jag har en vag känsla av att hon uppskattade att jag pratade med henne som en person. Många som har berättat om sina samtal med radiotjänsten för mig verkade betrakta det som något otroligt jobbigt. Nu är jag medveten om att det är olika sorters personer därifrån som ringer, men med största sannolikthet är ingen av de som ringer en radiotjänstrobot.

Karta

Jag har insett att jag har ett litet problem med stället jag bor i. Problemet ligger i att min inre karta över området ser ut såhär (och då måste man veta att jag ändå har bott här i 8 år):

Jag bor i "Där jag bor", jag kör in i "Stora staden" nästan varje dag, jag har åtminstone varit i "Staden som inte är lika stor"... men jag har ingen som helst aning vad som befinner sig där jag skulle hamna om jag körde rakt över korsningen mot "?". Visst finns det en skylt som det står något namn på, men det betyder ingenting i hur min idé av området ser ut.

Upptäcktsresa snart... kanske.

MRI på morgonen

Många jag har pratat med tror att en undersökning i magnetresonanzkameran tar någon minut eller så. Beroende på vad det är kan det ta något mer som 45 minuter. Både gångerna jag har haft en sådan undersökning har jag somnat. Att det är högljutt verkar inte göra någonting emot det, dock börjar ljuden låter som ord i mina öron efter ett tag. Maskinen säger "plonk plonk plonk plonk" och sedan "prata prata prata prata" (som i, det faktiska ordet "prata").

Det jag inte var helt nöjd med var att jag fick en överraskningsspruta. Kallelsen hade kommit några veckor sedan, där stod det ingenting om en spruta. Jag är inte direkt rädd för nålar, så det var ingen katastrof. Men när jag låg där och skulle köras in i maskinen sa sköterskan bokstavligen några sekunder innan hon stack mig i låret: "Åh, du kommer att få en spruta också förresten." - och upplyste mig medan vätskan trycktes in att det var för att jag skulle avslappna helt.
Jag förstår inte helt syftet med en sådan överraskning - om det är så för att folk som är rädda för sprutor ska låta bli att undvika undersökningen? Om någon är riktigt panisk så finns det gott om utrymme för att sprattla och slå från ögonblicket de har stuckit till de har fått in medlet. Några skulle antagligen sprattla och slå helt utan sprutfobi, för att de inte uppskattade överraskningen.

Big hair, platform shoes and casting bronze

Gick på ett arrangemang med japantema utklädd till j-rockare egentligen utan vilken som helst aning om visual kei scenen, förutom att jag vet hur det ska se ut... men då har jag också hört rykten om att det mycket handlar om hur det ser ut.
Det är en underlig känsla att tycker man är hur utklädd som helst, men andra tycker inte att man ser så särskilt annorlunda ut. Jag är dock vanligtvis inte sminkad så pass mycket... eller för det mesta inte alls.


Dessutom har jag hämtat min allra första bronsskulptur från gjuteriet. Jag hade halvt förväntat mig att det skulle ha blivit en klump, men det blev faktiskt en liten, vacker djurskulptur som skulle vara ett utmärkt vapen i fall av ett inbrott. När jag är klar med poleringen lägger jag upp en bild.

Pinnar, vantar och tappade ting

På vägen hem från staden igår började Lila plötsligt skratta. På min fråga om varför svarade hon med en beskrivning av hur det var en snäll sak att göra att folk satte tappade vantar på pinnar vid vägen så att de var lättare att se och någon kanske skulle känna igen sin vante. Sedan sa hon att det antagligen var anledningen varför man brukade sätta sina fienders huvuden på pinnar - "Har någon tappat den här?"

På ett sätt låter det väldigt vettigt i min hjärna. Kanske inte nödvändigtvis till kroppen som tappade huvudet, men till de som finns kvar av fienders folk: "Har någon tappat de här tror ni? Känner någon igen de här? Ja? Då ser ni vad ni har att räkna med."

Samma sak.