Karta

Jag har insett att jag har ett litet problem med stället jag bor i. Problemet ligger i att min inre karta över området ser ut såhär (och då måste man veta att jag ändå har bott här i 8 år):

Jag bor i "Där jag bor", jag kör in i "Stora staden" nästan varje dag, jag har åtminstone varit i "Staden som inte är lika stor"... men jag har ingen som helst aning vad som befinner sig där jag skulle hamna om jag körde rakt över korsningen mot "?". Visst finns det en skylt som det står något namn på, men det betyder ingenting i hur min idé av området ser ut.

Upptäcktsresa snart... kanske.

MRI på morgonen

Många jag har pratat med tror att en undersökning i magnetresonanzkameran tar någon minut eller så. Beroende på vad det är kan det ta något mer som 45 minuter. Både gångerna jag har haft en sådan undersökning har jag somnat. Att det är högljutt verkar inte göra någonting emot det, dock börjar ljuden låter som ord i mina öron efter ett tag. Maskinen säger "plonk plonk plonk plonk" och sedan "prata prata prata prata" (som i, det faktiska ordet "prata").

Det jag inte var helt nöjd med var att jag fick en överraskningsspruta. Kallelsen hade kommit några veckor sedan, där stod det ingenting om en spruta. Jag är inte direkt rädd för nålar, så det var ingen katastrof. Men när jag låg där och skulle köras in i maskinen sa sköterskan bokstavligen några sekunder innan hon stack mig i låret: "Åh, du kommer att få en spruta också förresten." - och upplyste mig medan vätskan trycktes in att det var för att jag skulle avslappna helt.
Jag förstår inte helt syftet med en sådan överraskning - om det är så för att folk som är rädda för sprutor ska låta bli att undvika undersökningen? Om någon är riktigt panisk så finns det gott om utrymme för att sprattla och slå från ögonblicket de har stuckit till de har fått in medlet. Några skulle antagligen sprattla och slå helt utan sprutfobi, för att de inte uppskattade överraskningen.

Big hair, platform shoes and casting bronze

Gick på ett arrangemang med japantema utklädd till j-rockare egentligen utan vilken som helst aning om visual kei scenen, förutom att jag vet hur det ska se ut... men då har jag också hört rykten om att det mycket handlar om hur det ser ut.
Det är en underlig känsla att tycker man är hur utklädd som helst, men andra tycker inte att man ser så särskilt annorlunda ut. Jag är dock vanligtvis inte sminkad så pass mycket... eller för det mesta inte alls.


Dessutom har jag hämtat min allra första bronsskulptur från gjuteriet. Jag hade halvt förväntat mig att det skulle ha blivit en klump, men det blev faktiskt en liten, vacker djurskulptur som skulle vara ett utmärkt vapen i fall av ett inbrott. När jag är klar med poleringen lägger jag upp en bild.

Pinnar, vantar och tappade ting

På vägen hem från staden igår började Lila plötsligt skratta. På min fråga om varför svarade hon med en beskrivning av hur det var en snäll sak att göra att folk satte tappade vantar på pinnar vid vägen så att de var lättare att se och någon kanske skulle känna igen sin vante. Sedan sa hon att det antagligen var anledningen varför man brukade sätta sina fienders huvuden på pinnar - "Har någon tappat den här?"

På ett sätt låter det väldigt vettigt i min hjärna. Kanske inte nödvändigtvis till kroppen som tappade huvudet, men till de som finns kvar av fienders folk: "Har någon tappat de här tror ni? Känner någon igen de här? Ja? Då ser ni vad ni har att räkna med."

Samma sak.