Min onda styvfar - obehagliga barndomsminnen

Igår köpte jag en pralinask till min födelsedag som är om en vecka. Pralinerna och asken själv är både lyxiga och vackra, och min styvfar kommer inte att komma och riva upp (och sönder i processen eftersom han inte såg tejpen) asken, slänga i sig tre bitar på en gång medans han deklarerar att det är allt samma sockriga skit ändå.
Kanske det låter tråkigt att jag "behöver köpa choklad till min egen födelsedag", men om det är en sak som är tråkig för mig i samband med detta, så är det att det jag just beskrev inte var överdrivet eller roligt utan något som har gjort ont under min uppväxt, bland tusen andra situationer där jag har känt mig vid olika tider ignorerad, utpekad, trakasserad av och skräckslaget förbryllad på grund av min styvfar.

Mina känslor för saker när de hände har gått från "Det här är fel" genom "Det var väl inte så farligt i alla fall" till "Jag har blivit misshandlad".
Det har mest varit på den verbala sidan men även terror via fysiska hot och faktiska angrepp. Min styvfar är sexist/ålderist, ibland har jag trott rasist, men det förhåller sig komplicerat.

Genom hela min barndom och tonåren har det varit mycket av det som kallades för diskusioner av honom, men när jag tittar tillbaka till det så kan jag inte riktigt hålla med om att de var det. Det var vanligtvis jag, honom och min mor, men det förekom även att gäster fanns med.
Det börjar nästan alltid med något som min styvfar stör sig på, antingen mig eller något allmänt. Om det är jag han stör sig på gäller det att försvara mig, om det är något annat så kan det bero på om min åsikt passar honom om situationen urartar eller inte.
Ibland tar han ståndpunkter i diskussionen som inte ens är hans åsikter (Det har han dock aldrig varit öppen med innan jag nästan var vuxen. Lilas far har gjort liknande "diskussionsövningar" med henne, men hon säger att hon aldrig har känt sig antigoniserad eller retat som jag i dem, eftersom hennes far var öppen med varför han gjorde så, att han var intresserad av hennes argument.)
Ett tag är det vanliga argument inom ämnet, fram och tillbaka, senare börjar han påpeka att han är äldre än mig och hävda att barn inte får motsäga sina föräldrar och att det gör att han har rätt (han säger det aldrig så rakt ut, men det är ändå ganska påtagligt). Min mor är nästan alltid på min sida, både eftersom hon alltid har ansett att jag fick vara och se ut som jag ville, samt att hon allmänt har ganska liknande åsikter som jag.
Delvis är det mentalt obehagligt, eftersom han inte bara argumenterar mot mig, men också använder sig av "vad kan du veta, du har ju inte levt tillräckligt länge än", "det där är väl löjligt och dumt" och "det går egentligen inte att vinna på något sätt, det gäller bara att du lyder". Men blint lyda kan jag inte, jag har aldrig velat blir överkörd.
När min styvfar börjar bli upprörd och arg över att min mor bistår mig försöker hon på något sätt skydda mig verbalt, men det går inte alltid bra eftersom det är något krampartat och förhastat över det och det gör honom ännu mer förbannad. Kommer han inte till resultat med det han säger börjar han skrika och antingen är det han som reser sig först eller så är det jag (oftast var det för att jag ville gå, men jag fattade senare att han tog det som ett hot). Tidigare i min uppväxt är det oftast då han ibland tar mig hårt på armen eller örfilar mig, men det som oftast händer innan är att han rör sig mot mig, jag tar några steg bakåt och min mor ställer sig mellan oss. I de värsta fallen knuffar han undan henne hårt. Senare, efter jag hade fått rådet "gå bara in i ditt rum när det börjar bli för mycket" av andra i min familj försöker jag det... och det har till följd att han springer efter mig uppför trappan, jag får panik, stänger och låser dörren - och då försöker han slå och sparka in dörren.
Han lyckades inte ta sig in den gången, men min dörr hade ett hål i flera år. Min styvfar har allmänt problem med stängda dörrar i huset... helst skulle jag har haft öppen dörr hela tiden, vilket jag tyckte var en skrämmande tanke. Han gick också ofta in i mitt rum när jag var borta (även efter jag hade fyllt 18) och kritiserade hur det såg ut där senare. Jag fick en ny dörr som jag fick välja modell på själv, fast den inte matchade resten av dörrarna i huset, i födelsedagspresent av min mor till slut. Det kändes då lite som att köpa en pralinask till mig själv känns nu.


"Diskussionerna" var som sagt det vanligaste, men utöver det var det så många andra saker som hände, några mildare, några hårdare:

• När jag var åtta år satt jag, min mor, min mormor och han i bilen på väg någonstans. Eftersom min mormor blir lätt åksjuk hade han hamnat i baksäten med mig. Jag babblade något om att jag inte riktigt trodde att Atlantis existerade, och han örfilade mig helt ur det blå. När jag frågade varför, fick jag förklaringen att det var för att jag inte kunde veta att Atlantis inte fanns och därför skulle jag hålla munnen om det. Jag vet inte om det faktiskt var det han störde sig på eller om det var för att han blev irriterad på att det kom ljud ur mitt barnamun.
• Om jag tappade något eller snubblade så sa han "Hur kan man vara så klumpig" och liknande fraser. Jag var inte klumpig, det hände sällan, men det var hans direkta reaktion och jag är fortfarande något rädd att han faktiskt hade rätt, och jag inbillar mig hur jag faktiskt är. Om jag sa något ogenomtänkt kritiserade han mig högljutt, ibland tills jag grät.
• När han just hade kommit in i familjen sa han åt mig att jan inte fick röra vid TVn. Jag var sex år gammal och hade lärt mig att hantera av/på knappen långt innan. Min mor försökte säga till honom att det var okej, men han ville inte ge med sig och jag fattade då inte varför det jag hade fått göra själv togs bort från mig igen.
• När jag var kanske tio var jag på en utlandsresa med familjen. Vi bodde på ett hotel på en grekisk ö, men gjorde många utflykter till olika ställen på dagarna. På en sådan utflykt hamnade vi i en liten restaurang vid lunchtiden och skulle beställa mat. Jag har både rent medicinska anledningar att inte kunna äta allt och sedan tyckte jag som de flesta barn inte om vissa saker. Utbudet på menyn visade att det enda jag kunde äta där var också det dyraste. Jag var tveksam, men ändå glad att det fanns någonting alls, och min mor sa att jag fick beställa det jag ville ha och ett tag sa min styvfar ingenting, såg dock kanske lite sur ut. Sedan exploderade han nästan utan någon som helst varning, skambelade mig med att jag var ett petigt och hemskt barn, och att det var otroligt att jag skulle beställa den dyraste maten. Jag ville inte ha någon mat längre, jag ville mest därifrån. Jag började gråta och då skrek han åt mig för det istället.
• När jag blev äldre och började klä och presentera mig mer som jag gör idag började han, när vi var någonstans med familjen, kritisera mig offentligt för det, pekade på folk och sa högt till mig att alla stirrade på mig på grund av hur jag såg ut. Klädde jag mig mörkt var det fel, klädde jag mig färgglatt var det också fel. Mitt hår var för långt/konstigt/turkost i omgånger. Men det var saker som jag valde att ha (och inte ville låta bli att ha), däremot förklarade han också flera gånger för mig (offentligt och privat) att korta män aldrig kunde bli framgångsrika eftersom "de hade fötts sämre helt enkelt". På samma spår berättade han ofta om hur han visste att han hade fötts med inbyggt ondska eftersom han var tysk.
  
• Hade jag vänner hemma hos mig kunde det hända att han helt plötsligt kom in rummet utan att knacka och säga att jag och vännen/erna skulle gå och sopa garaget.
• Han behövde alltid vara med. Även om det hade varit bestämt att jag skulle få tid med min mor dök han upp och betedde sig som om han inte alls förstod varför jag tyckte det var fel. Försökte jag säga till blev han arg, och det kunde sluta i att han skrek eller började bli den där "våldsam men bara lite", som alltid slipper under radarn för "riktigt våld" som jag gav exempel på tidigare.
• Det finns ett glasscafé i staden nära där jag växte upp. Jag känner ägarna lite halvt, och det var inte så länge sedan att jag, Lila och hennes föräldrar var där på grund av att vi ville visa området jag föddes i till föräldrarna. Vi hade egentligen planerat att det bara skulle vara jag som träffade min mor (som jobbar i den staden) och sedan åka hem med henne. Men min styvfar bestämde sig för att ta med Lila och hennes föräldrar och åka in också, så vi tänkte att vi kunde passa på att gå till glasscaféet som vi ändå planerat att besöka någon gång. Först var allting bra, vi åt glass och pratade - sedan kom problemet: De kunde inte ge oss ett kvitto eftersom de var helt utan pappersrullar. Min styvfar började kräva ett i alla fall och jag förstod inte varför det var så viktigt med ett glasskvitto, vi hade ju betalat rätt belopp i alla fall. När hon sa att det inte gick började han skrika åt servitrisen att de bara ville bedra honom och ha pengarna svart. Jag försökte gå emellan dem men blev undanknuffad av honom, efter det grep han även ägaren på armen. Jag började gå in i något sorts shocktillstånd eftersom det påminnde mig så mycket om allt i min barndom. Det hjälpte då inte att ägaren började skrika tillbaka och peka ut "vad han gjorde med sitt barn". Jag tror ägaren trodde jag var ganska mycket yngre än jag var, men det är oviktigt i det här sammanhanget. Min styvfar blev bara mer arg och gick till slut ifrån platsen. När vi kom hem senare fortsatte bråket med att han hävdade att det var "för att de är italienare och de gör så med skatten". När sådana statements kommer från honom så är det sällan och ur det blå. Jag vet att hans åsikter i allmänhet inte är främlingsfientliga, han har ju dessutom levt som invandrare i USA under en lång tid, men när de kommer blir jag rent äcklad. Jag vet inte vad som utlöser dem.
  

Jag har aldrig förstått varför min mor har stannat med honom i över 20 år. De har ingenting gemensamt, i åsikter, fritidsintressen eller livsmål. Kroppsligt är hon knappt intresserad av honom.
Han kommer från en generation av personer som i sin tidiga uppväxt hade så gott som ingen möjlighet att anses som individer och som traditionellt uppfostrades utan att kunna bestämma något som helst själv. Han har en otrolig ignorans för vackra eller "onödiga" saker.

Inget härav har varit misshandel på stor skala, men alla händelser tillsammans blev till en vägg av ständig lågnivåterror under min uppväxt. Jag har tagit skada av det hela har jag börjat inse. Det har även varit problem redan innan, genom hela historien om hur min far hanterade oss, men inget av det upplever jag som lika traumatiskt som mycket av vad hände med min styvfar. Jag är alltid rädd. Inte förlamande så, men konstant lite. Rädd att jag när som helst kommer att bli påhoppad för att jag gör något fel, rädd att allt som folk kan se som fel med mig kanske är fel på riktigt. Rationellt vet jag att det inte är så, men känslan verkar aldrig försvinna.


Jag ska inte öppna min fina pralinask innan det faktiskt är min födelsedag. Jag ska öppna den varsamt, ställa fram den och folk får ta om de vill.